Ja, nu bor vi på landet. Och trivs bra med vår vackra utsikt över bräckan och kyrkan. Nu börjar vi komma i ordning och många lådor är uppackade. Jag kände mig ensam, vilsen, sorgsen och ibland undrade jag vad vi egentligen ska göra här ute, men nu börjar vi landa lite. I eftermiddags, när vi äntligen fick städat huset, och lagade mat med tända ljus och skön musik, kändes det faktiskt hemma och riktigt mysigt. För det är ju ändå så att det är inte platsen som gör det, det är människorna. Och jag är välsignad med en underbar familj!
Vår uteplats på framsidan är perfekt att måla på!
Besök av kusinerna :)
Lilla T står själv! Och har tagit 7-8 steg som mest. Men nu är hon ju faktiskt 1 år, så det är inte så konstigt. Mer om hennes kalas kommer.
Första morgonen i vårt nya hus!
Här är första lasset, redo att åka från vårt gamla plejs till vårt nya liv!
När Jocke bar mig över tröskeln till vår nya lägenhet i december 2005, visste vi inte att jag nästan 5 år senare skulle stå vid samma tröskel med våra två flickor, för att lämna lägenheten för gott. Jag får allt en klump i halsen.
Efter flytten städade jag och Jocke det sista. Och tog farväl av stället. Jag trodde inte det skulle vara så jobbigt, men när jag skrubbade grovsinken funderade jag på om det inte skulle bli så mycket renare av alla tårar som plaskade ner?
Moa kikar in i sitt nu tomma rum.
Allt nästan packat och klart.
Flytten tog 3 timmar och var supersmidig. Tack alla som hjälpte till! Stora kramar på er!
Veckan efter flytten var jag förbi lägenheten för att hämta en grej vi glömde. Paret som bor där nu är i 80-års åldern och fast det kändes knasigt att plinga på sin "egen" dörr kände jag tydligt att *här bor vi inte längre* när jag kom in. De har tapetserat om med hemska strukturtapeter och lagt mattor överallt och satt upp lampetter och annat sånt trevligt som äldre gillar. Det var ändå skönt att se det, och få ett riktigt avslut på något sätt.
Nu njutar jag av all plats vi har! Barnen har ett stort rum som de leker i tillsammans. Vårt arbetsrum, eller mitt pysselrum, kommer bli så bra och en riktigt inspiration för kreativiteten när det är klart. Vi vill måla om lite, i kök och dörrkarmar åsånt, men det får vi göra efter jul. Det är ju ändå bara 5 veckor kvar till 1a advent. Nu är jag fullt upptagen med att njuta av det här äventyret tillsammans med min älskade man och våra tossiga tjejer.
Ojoj det har gått ett år! Vår lilla mörka rufsiga bäbis har blivit blond och stor!
Så stor att hon kan stå på ballerinatå för att nå överallt...
Stor nog att förstå hur fin man blir i prinsessklänning. Och hur roligt det är att klä ut sig med storasyster...
Stor nog att sitta på stol, som hon klättrat upp på själv...
Stor nog att uppskatta böcker...
Så stor att hon ska gå och gå överallt!
Eftersom hon fyllde år mitt i flytten, hade vi ettårskalaset ett par veckor senare, på mammas födelsedag. Så fort vi ställde ner tårtan hann hon sätta handen i grädden :) Fast äta sin egen bit gick inget vidare, den hamnade på golvet :s
Det är blandade känslor när ens lilla skruttfia plötsligt kan så mycket själv och blivit en liten egen person. Men jag är mest fylld av förundran och tacksamhet. Tuva är så go och har så söt röst och skojig humor. Hon är vårt lilla solsken. Oftast :)
